Tore Byting och Stola
Av Fredrik Beerståhl

Släkttavlan över väpnaren Tore Bytings avkomlingar från 1579 intar en särställning bland tidens släktböcker. Den som sammanställt utredningen har nämligen försökt att heltäckande presentera samtliga ättlingar till stamfadern i fem led. Släkttavlan är senast utgiven och kommenterad av Jan Erik Almquist i Släkt och Hävd 1958. Eftersom Tore Bytings änka Holmfrid Jonsdotter 1478 bodde på sätesgården Stola i Strö socken på Kålland har senare genealoger antagit att också han själv innehaft denna gård, vilket Almquist betvivlat.1   
 

Några av de dunkla punkterna i släkttavlan har Almquist inte lyckats reda ut. Hur såg Tore Bytings vapen ut? Fanns det kanske flera ättlingar, som släkttavlan utelämnat? Hur kom Stola till släkten? Varför gifte sig Ingrid Toresdotter (Byting) med en man, som hade Byting som förnamn?

Heraldik
Raneke redovisar i Svenska medeltidsvapen (s.396 + Tillägg) ett nedvänt musselskal som ätten Bytings vapen och hänvisar till en uppsats av N C Hjorth i Personhistorisk Tidskrift 1979 om Hans Stakes gravsten i Kullings-Skövde med 16 anvapen. Men han påpekar att bytingvapnet där attribueras till Holmfrid Toresdotter, stamfaderns dottersondotter. Nu finns faktiskt redan Tore Byting den äldres sigill bevarat, fast inte i original utan i en avritning från 1500-talet i Lars Sparres kopiebok (16 f. 251 v. RA). Det rör sig om ett morgongåvobrev daterat Lödöse 17/7 1448, där en väpnare Nils Baat Sigvortsen (tjurhuvud) ger sin hustru Katarina Birgersdotter (liljehökvapen) i Åby, Landa socken ett antal gårdar i falköpingstrakten (i Grolanda, Jäla och Marka socknar). Hon var änka efter Simon Gudmundsson, som gett henne morgongåva 24/6 1443 (Jan Liedgren i PHT 1959). Bland de 12 fastarna uppräknas Tore Byting, Sigge Byting och Harald Byting och den förstnämnde ombedes sigillera brevet tillsamans med sedermera häradshövdingen på Kålland Magnus Lamb till Degeberg (kvadrerad sköld).
2 Man får intrycket att Sigge och Harald är unga pojkar, som fått följa med sin far på bröllopet och betrotts med att hålla på glaven, men ännu saknat egna personliga sigill. Kanske de dött ogifta eller barnlösa och därför inte tagits med i släktregistret. I varje fall visar brevet att Tore Byting varit i livet ännu 1448 – nio år senare än vad som redovisas i litteraturen.

Sigillet innehåller tre föremål, som liknar hockeyklubbor, ställda stolpvis (över varandra). Kanske en missuppfattning av musselskalets vulster? Beträffande tinkturerna visar ett anvapen på ekebladska huvudbanéret i Strö kyrka ett vitt musselskal i blått fält. Ett annat bytingvapen förekommer på Mauritz Posses antavla i Skara stiftsbibliotek där en röd bjälke i vitt fält representerar "Holmfrid, Tord Bytings dotter" (Raneke aa. Till. s. 396). Ett flertal personer med tillnamnet Byting eller Pyting förekommer under 1400-talet både i Sverige och Finland utan att man kan förbinda dem genealogiskt med kållandssläkten.3

I Norge hade däremot Tore Byting ättlingar – som Almquist underlåter att redovisa – vilka behandlats av Henning Sollied i Norsk Slektshistorisk Tidsskrift (6. 1938 s. 160 ff). Hade Almquist tagit del av Sollieds utredning, hade problemet med den i släkten ingifte "Byting Olofsson" fått en enkel lösning. Ingrid Toresdotter (Byting) var nämligen gift med Olof Trulsson, en bror till Herman Trulsson, biskop i Hamar 1488–1503. Det var en av deras tre söner Tore, Truls och Herman, som använde både släktnamnet (från mödernet) och patronymikon och kallade sig Tore Byting Olofsson. Biskop Herman i Hamar hade bl a en mussla i sitt vapen – kanske influerad därtill av brodern Olofs hustru Ingrids vapen. Eller har influensen gått i motsatt riktning?4

  


Stola herrgård
Hur kom då sätesgården Stola i släkten Bytings ägo? Makarna Sawyer nämner i sin bok Innan Alingsås blev stad (1985 s. 69) att hövitsmannen på Älvsborg Gustav Olofsson (äldre Stenbocksätten) på 1450-talet lade beslag på väpnaren Björn Anderssons frälsegårdar i Vättle härad för att denne vägrade att övergå från Karl Knutsson till Kristian I. Björn Andersson tog då sin tillflykt till Kållands härad i Skaraborg. En dom av häradsnämnden i Vättle 30/11 1527 (VFT I: 4–5 nr 53) leder vidare. Där intygas att Björn "Anundsson" fråntagits flera gårdar i Lerum (trol 1454–1455, när Älvsborg genom svek överlämnades till danskarna) av riddaren Gustaf Olofsson och då flyktat till "Storda på Kålland". Möjligen har Tore By tings änka Holmfrid ingått nytt gifte med denne Björn Andersson. I varje fall var Tore Bytings familj knuten till Stola redan 1449 och 1452. Äganderätten till gården har övergått först till dottern Ingegerd gift med Per Larsson (Sparre af Rossvik), vilken även kallade sig Peder Bonde, i hans första gifte och sedan under 1480-talet till dottern Karin gift med Klaus Ribbing (ej tillhörande den introducerade ätten med detta namn). Deras son Nils Klasson med halvmåne i vapnet bodde bevisligen på Stola till sin död e. 1530 och efterträddes av dottern Agneta Nilsdotter, som 1533 hade flyttat dit med sin andre man Anders Hansson (Ekeblad).
5

- - - o - - -

Noter

1 Brevet av den 25/7 1478 daterat Stola har delvis missförståtts både av Almquist och Raneke. Den förre identifierar den som levande omnämnde sonen Byting med mågen "Byting Olofsson" (som aldrig har funnits), den senare tolkar texten som om Tore Bytings änka Holmfrid Jonsdotter (som utfärdat donationsbrevet) redan är död men tolkar däremot riktigt sonen Byting som ännu levande. För kopia av brevet tackar jag fil. dr Hans Gillingstam.

Ett viktigt brev, daterat Stola 4/4 1452, har tydligen förbisetts av forskningen. Av det kan man utläsa att Holmfrid Jonsdotter då var änka dels därför att hon agerar ensam i affärsangelägenheter, dels för att man finner tillagt "Gud hans själ nåde" efter maken Tore Bytings namn. Det är makens affärer med herr Åke Jönsson (Svarte Skåning, ÄSF I:3 s. 264), vilken hade Åkerö i Södermanland till sätesgård, som är på tapeten och en Jöns Broka, "min närskylde frände", får fullmakt att sköta dem.

Möjligen har Holmfrid Jonsdotter ingått ett nytt gifte ca 1455 med väpnaren Björn Andersson från Lerum, eftersom denne enligt trovärdiga uppgifter (se ovan) då flyttar till Stola på Kålland.

Raneke redovisar (aa. s. 255) en prästman Jon Broka k. 1366–1407 med en avhuggen människofot i skölden som hemmahörande i Otterstad, där Holmfrid Jonsdotter tydligen hade sina rötter och likaså (s. 353) en väpnare Jon Broka k. 1390 i Otterstad med en örnfot i skölden. Kanske är Holmfrids vapen med ett fyrfota djur(?) i själva verket en missförstådd örnfot. Någon av dessa skulle kunna vara hennes far. När Styffe (Skandinavien under unionstiden 2. upp. s. 126) ger Holmfrid Jonsdotters make namnet Jon Byting, är han tydligen på villovägar.

2 Han tjänstgjorde som häradshövding 1465–1481 enligt J E Almquist i Lagsagor och domsagor II s. 95.

3 Personnamnsarkivet i Uppsala har uppgifter om en Claus Byting i Finland, som hade en dotter Ingeborg gift med Henrik Spore (Nådendal 7/3 1442). När denna Ingeborg (Byting) identifierats (Raneke aa. s. 396, Tillägg) med den Ingeborg, som gifte sig 1449 5/10 på Stola med Sven Jonsson till Dingelvik (halv lilja) är detta uppenbarligen ett misstag.

4 Se släkttavla ibid. s. 171. Henning Sollied, som avled 1945, var en mycket begåvad och samvetsgrann forskare som framför allt ägnade sig åt Norges medeltida frälse. Vi kan jämföra honom med K H Karlsson hos oss, vilken på kort tid några år kring sekelskiftet bearbetade så gott som hela den äldre svenska adeln.

5 Stolas ägarlängd under 1400-talet i Svenska slott och herresäten (Vgl del I s. 435) upptar bara två namn: Aron Bengtsson (Ulv) vid 1400-talets mitt och Peter Larsson (Sparre) omkr. 1480. Aron Bengtssons dotter Ebba var gift med häradshövdingen och riksrådet Nils Klasson (Stolaätt, Raneke aa. s. 515) men ingen antydan finns om att hennes far skulle ägt jordegendom i Vgl. (ÄSF I:3 s. 304 f). Däremot hade Nils Klasson ärvt Stola efter sin mor Karin Toresdotter (Byting), som antagligen tillträdde gården i början av 1480-talet, när systern Ingegerd avlidit och hennes make Peder Bonde ingått nytt gifte med en dotter (vars namn är oklart) till Ture Jönsson Svarte Skåning (ÄSF I:3 s. 263 f) och flyttat till Påtorp i Vedens härad (SoH 1958 s. 11 tab. 18). Nils Klasson som förde vit halvmåne i blått fält är enligt ÄSF (I:3 s. 305) känd 1504–1533. Redan 1492 finns han dock nämnd som sigillvittne i ett brev förtecknat av Rasmus Ludvigsson bland Per Nilssons till Fly jordebrev (B 22 s. 75 RA). Att de

t verkligen rör sig om Nils Klasson till Stola framgår av sigillet med halvmånen, som är tydligt avtecknat i marginalen. Annars försvåras identifieringen av att en annan Nils Klasson (Sparre av Ellinge) samtidigt är verksam i Västsverige, där denna skånska ätt fått intressen att bevaka genom ingifte i den äldre ätten Hjerne, som var besutten i Småland och Bohuslän (Norge). För kopiorna av Per Nilssons jordebrev tackar jag fil. dr Hans Gillingstam och för uppgifter om Tore Bytings norska avkomlingar fil. mag. Cary Gustafsson.

Beträffande ägarlängden på Stola under 1400-talet figurerar en "Sven i Stola" kring århundradets mitt. Han kallas morfar till hövitsmannen Otte Torbjörnsson (fågel) på Älvsborg, vilken avrättades 1475 anklagad för kaperi (Jan Liedgren: Kammarmästaren Ingemar Ragvaldsson - - Sveriges Släktforskareförbunds årsbok 1988 s. 237). Kan han månne vara identisk med den Sven Jonsson i Dingelvik (halv lilja) som 1449 gifte sig på Stola med Ingeborg Toresdotter (Byting)? I så fall skulle tre mågar till Tore Byting d.ä. efter varandra ha skrivit sig till Stola:

  1. Sven Jonsson (halv lilja) g.m. Ingeborg
  2. Per Bonde (Sparre af Rossvik) g.m. Ingegerd
  3. Claus Ribbing (halvmåne) g.m. Karin